kan inte sova, ligger och ser på "vad blir de för mat."
mycket tankar och minnen till de.. haha
kommer drömma om en speciell person inatt- vi ses snart..<3

av att ha haft 2 hyfsat långa förhållanden för min ålder (2 år och 1 år) så har jag lärt mig:

öppna dig aldrig helt för någon
ta inte emot skit du inte förtjänar
glöm inte dina vänner, de är de som kommer vara kvar när han/hon försvinner
lev dag för dag, planera aldrig
va inte svartsjuk, du förlorar på de själv
om du inte vill veta sanningen ska du inte leta reda på den
du kommer alltid bli sårad
hur fin han än är, så kommer du alltid gråta över honom någongång
men också le med honom
skratta mycket
hitta på mysiga och roliga grejer! utflykter osv
hetta till sexet
osv osv

skolan går bra. håller på med en ett arbete om genus typ hela dagarna känns de som.
solen lyser och jag blir glad av tunnare kläder.
familjen är underbar och snart kommer finasre my och jo hem, väldigt tråkigt att min syster linn inte gör de dock.
jag mår bra, mina vänner är något av de viktigaste för mig just nu.
högklint är fint, god mat, alkohol. allting med mina fina gör allting roligt!

är så in i helvete trött..
igår var jag och fikade med amina, pontus och adrian. kom hem runt tolv tiden men av allt kaffe somnade jag ite förrens runt halv två. fyra och en halv timmes sömn! skulle behövt 18 idag.. men men!
solen är uppe lite halft, inget moln på himmlen, vinstilla - KOMMER BLI EN JÄVLIGT FIN DAG.

körde bil idag för typ första gången, var läskigt!
fick köra på vägen, trodde jag skulle dö men jag överlevde!!!! superglad tjej

tankar i huvudet. som flyger runt.
rädd för att stanna kvar i någonting som inte finns. rädd för att glömma bort och inse senare att de fanns en chans.
jag är rädd för att sakna dig. rädd för att du inte känner samma sak.
jag behöver dig, behöver någonting att hålla fast vid.
rädd för att du skall sakna mig mindre och mindre, att du skall glömma bort mig en vacker dag.

ibland har jag helt enkelt lättare för att skriva ner mina känslor än att prata om dom.
Den 1/1 2011 träffade jag en kille som förändrade mina dagar, som lyste upp min värld, han fick mig att känna mig speciell och jag var jävligt lycklig. Tiden gick och som i alla förhållanden fanns det uppförsbackar och nerförsbackar. Vi had våra bråk, precis som alla andra. Men oftast hade vi det hur mysigt som helst. Ute på nätterna och kollade på stjärnorna från hans tak, såg serier då jag sedan somnade intill honom. Vakna upp på morgonen och se världens finaste person ligga och sova. Gå i skolan och komma hem till världens vackraste person med världens vackraste leende. Men ibland så gör kärleken bara ont, det blev höst och min fina kille bestämde sig för att jobba ett halv år i Frankrike. Detta såg jag såklart som världens undergång men försökte ändå inte visa det för mycket för att jag inte ville göra honom ledsen, det var ju ändå hans livs chans att utvecklas som person- och jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag hade stoppat honom. Även om jag bara hade lust att slänga in honom i en källare och aldrig släppta ut honom, haha.

Dagen innan han skulle åka, var jag med en kompis på bio. Min kille satt hemma hos mig och väntade på mig. Den kvällen förändrades allting. Den kvällen som skulle varit världens bästa, mysigaste och våran sista kväll på länge blev istället bara en massa bråk, brustna hjärtan och tårar. Jag gjorde jävligt fel och jag vet om de, man kan väl säga att jag raggade undermedvetet på en annan. Och jag skämst så otroligt över mig själv.. något sjukt. Dagen efter drog min älskling, han åkte vidare emot frankrike. Vilket såklart blev ännu jobbigare efter att vi bråkat hela kvällen innan. det gick dagar utan att vi hördes av, sedan veckor. Han stängde mig ute på grund av att han var ledsen. Jag var väl för på och begärde svar om hur allt skulle bli mellan oss lite för fort.. Det slutade med att han gjorde slut med mig.

Jag var helt tom, kände ingenting i ena sekunden, andra sekunden var jag ledsen och bara grät. Det var lite för otroligt för att ha hänt på något sätt. Men istället för att låta honom va och få tänka fortsätte jag att höra av mig hela tiden vilket inte ledde till någonting bättre. Dagarna gick, veckor gick och det blev mer klart att det inte var vi längre. Jag träffade en massa vänner, valde alkoholen istället för att vara hemma. Varför skulle jag vara hemma när det enda mitt rum påminner om är om honom, min säng, dator, garderob, hela huset. Jag kunde helt enkelt inte vara de. Detta ledde såklart också in i lite fel banor. Alkohol lite för ofta, tappade kontrollen lite för ofta. Vaknade upp med världens ångest om att man gjort fel saker.

Istället för att bevisa för honom, han som var så långt bort att jag ville ha honom. Så gjorde jag fel val, grejer som jag ångrade efter och grät mycket av. Men som jag var rädd för att berätta då vi hade börjat få kontakt igen... Men tillslut så sa jag en del, en del som jag skämdes över och som jag bara ville skära av mig halsen av när jag berättade. Att sitta i telefon med den man älskar och berätta grejer som skulle såra honom var inte det enklaste. Jag hade lika gärna kunnat vara tyst och låssas som ingenting, men gjorde de inte. För jag mådde själv dåligt av de jag gjort. I alla fall, tänk er den längsta tystnaden som uppstår i andra sidan telefonen, en total tystnad. Sedan en röst man hör hur sårad den är. Jag hade världens klump i magen i veckor efter. Och även nu när jag tänker på den stunden får jag den tillbaka. Vi hördes återigen inte av på ett tag men tog sedan upp kontakten igen och skulle försöka. Försöka bygga ihop allting. Men då var grejen att det fanns en grej till jag egentligen borde ha berättat samtidigt som jag berättade de andra gången innan. Men inte hade gjort på grund av att jag själv mådde dåligt, tyckte du hade hört tillräckligt, skämdes över mig själv och för att jag var rädd för att förlora dig totalt. Men återigen så berättade jag de sista som fanns att berätta, efter att han tvingat mig. Även fast jag hade sagt flera gånger innan att det inte fanns mer så fanns de de, som han fick höra sen. Det hela slutade helt, inte vänner längre, han ignorerade mig, svarade inte på någonting. Vilket kanske inte är så konstigt, hade jag inte heller gjort om jag var han. Det gick ännu mera tid och sen nu har vi börjat prata en aning igen, om allt och ingenting.

Ingenting kan få mig så glad som hans röst kan, hans fina ansikte och leende.. Knasiga idéer och fina ögon. Att se honom genom skype igår kväll efter att typ inte ha sett honom på månader fick mig att få tårar i ögonen. PRecis som jag får nu genom att bara tänka på det. Allting mellan oss är som vulkaner och tornados. Ena sekunden är allting bra, andra sekunden är ingenting bra. Att höra dig helt plötsligt säga att du mår dåligt av mig, inte vet vad du ska göra för att må bra, att jag ska bevisa en massa. Om du mår dåligt av mig borde du inte prata med mig, även om jag bara kommer må sämre av de. Och du måste förstå att det är jävligt svårt att bevisa någonting med vårat avstånd och dåliga kommunikation. Men jag förstår vad du menar. Och okej, är de så du vill att de skall vara nu i 2 månader till. Tills du kommer hem så kan jag inte säga någonting annat. För jag kan inte kämpa för de som kallades oss ensam. Vi måste vara två om de , och ja.. de är vi väl helt enkelt inte just nu.

Det är väl så att ibland så fungerar kärleken men ibland gör den bara ont. Du har gjort mig till en annan person, starkare och mer skälvständig än vad jag har varit innan. Det kommer vara sjukt svårt att inte ha någon större kontakt med dig, för det kommer säkert bli så att vi tappar kontakten helt. Och det är de jag är så jävla rädd för, att du ska försvinna helt. Alla gör misstag felix, alla. Och jag kommer aldrig hitta en annan persom som du, för de finns bara en felix, bobbo för mig. Och det är såklart du, världens finaste kille. Och jag önskar dig bara all lycka, att allting kommer bli sjukt bra för dig! för du är värd de bästa. Jag ville absolut inte att de skulle sluta såhär, och det tror jag du märkte eftersom jag började gråta och bli otrevlig. Jag vet egentligen inte ens vad jag ska säga för att få dig att förstå hur mycket jag ångrar allting. Allting virrar omkring i mitt huvud, om och om igen. Och jag älskar dig, älskar dig så ootroligt mycket att jag nästan spricker, och varje gång jag ser bilder på oss så fylls hela jag med en massa bra och fina minnen. Det här är första gången sen vi lärde känna varandra jag känner mig totalt hjälplös och inte har någon aning om vad jag ska göra. Jag vill att du kommer hem nu, kramar om mig och säga att vi fixar dehär tillsammans, du och jag. så som de är meningen att de skall vara. Jag kan inte säga de här till dig genom telefon eftersom jag bara skulle börja gråta, för jag kan inte ens skriva de här utan att mina tårar rinner. Så du skulle troligen inte ens ha hört vad jag sa. Jag har gjort fel, jävligt mycker fel och jag förstår dig om du inte kan komma över dem. Jag vill bara inte förlora dig till någon annan, du skall vara min och endast tanken på dig med någon får mig att vilja dö en aning. Du är min stjärna. Varje kväll ser jag upp mot himmlen och ser på dem, tänker på dig och hur fashinerande du tyckte de var. Fina minnen med världens finaste kille. Jag kommer vänta på dig, bara så du vet de gubben.

Jag älskar dig felix olli johanson, mer än du kan tro.